Jag har haft tur i oturen.

I slutet av Januari fick jag någon form av förkylning som under en lång och besvärlig inledning på året utvecklades till astma. Sedan vaknade en pollenallergi som vilat i flera år.

Flera vakna nätter och starka mediciner senare, verkar det som att jag är på väg tillbaka. Det har antagligen flera månader kvar innan jag får tillbaka min kondition till den redan tidigare dåliga grundnivån. Detta samtidigt som pandemin likt en skrämmande tsunami sköljer över jorden och drar med sig allt levande ner i ångestdjupet.

Men vi sjunker olika djupt. Några har friska kroppar och kan streta emot medan andra aldrig mer bryter ytan för att få andas frisk luft. Några är stela av rädsla och behöver kramar och kaffe andra tar det med en klackspark och mentalt surfar vågen nästintill obrydda.

Nu dricker jag kaffe och lyssnar på mina barns glädje och längtan till de kaninerna som ska flytta hem till oss på fredag. Dom förstår inte hur dom ska överleva en vecka av längtan. Jag lyssnar och ger förslag:

– vi kommer behöva måla buren, lära oss hur mycket mat en kanin äter och inreda buren. Jag lovar er att veckan kommer gå fort.

Jag har haft tur i oturen. Jag bor fint. Nära till både staden och naturen. Möjlighet att ströva och vandra. Med kameran slängd över axeln kan jag hitta äppelträd att fotografera och stenar att sitta och meditera på. Barnen går i skolan och är fulla av livsglädje och positiv längtan. Dom har oändlig mängd med känslor och bjuder frikostigt. Fabriken är inte stängd men vi jobbar från hemmet. Maten vi handlar kommer levererad till dörren. Kaffet smakar gott. Vi är nog så trygga det går att vara i “dessa tider”.

Jag kanske tyst ska höja kaffekoppen i en skål för sjukvården, kaninerna, familjen och min tur och oturen.

/k

kristofer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.